Brottsplatsen

Kommen till Hue´, Vietnamns politiska huvudstad under den franska kolonialtiden, går jag till en ATM-maskin för att hämta ut pengar för att betala hotellet. Maskinerna är fruktade bland backpackers och turister. De kan fungera lika obegripligt som den vietnamesiska kulturen för dem. Ibland käkas visa-korten upp.  Stundom meddelas  ”fel kod”.  

Jag råkar ut för det senaste. Men på morgonen innan jag ska ta mig till närmaste Western Union kommer den breda amerikanska krigsveteranen och slår sig ned vid frukostbordet. Det visar sig att han var sergeant för ett kompani på trettio man uppe i djungeln, strax efter tetoffensiven. Han är glad över att han inte kom till Hue´ tidigare. Tiotusen dödades, mest civila, efter att FNL hissat flaggan på citadellet.  Nu har han återkommit sedan 94, gift sig med en vietnamesiska och har en treårig son.

Det är ganska vanligt att amerikanska soldater återvänder, mycket för att bearbeta det förgångna, men också för att försonas med det land som en gång var en brottsplats.Men han vägrar att gå in i detalj på vad de gjorde uppe i djungeln. Varje morgon kom ändå en helikopter efter att värmesökande plan under natten lokaliserat FNL-trupper. Så flög de ut, men mötte ofta inte mer än några krypskyttar. Fienden tyckte inte om att slåss i dagsljus, berättar han. Det var därför Amerika avlövade djungler, och förstörde risfält med Agent orange, det fruktade växtgiftet som finns i marker och dricksvatten än, och som skördat mer än fyra millioner civila offer.

Fortfarande går det att se missbildade vietnameser på gatorna, men den amerikanska regeringen vägrar att låta sig ställas inför rätta. Samtidigt har tillverkarna av giftet bistått amerikanska veteraner som drabbats med 180 millioner dollar för att slippa bli stämda.

När jag kom hit första gången efter kriget hade jag samma problem som dig, berättar krigsveteranen. Vietnam har svårt att kommunicera med väst.

Det är därför han följer med till Western Union som ligger runt gathörnet, och där jag kan flytta pengar med min laptop till Hue´. Men det visar sig att jag även går bet här. Western Union tillåter inte att man överför till sig själv, men ingen på kontoret informerar om det.

Du kan skicka pengarna till mig istället, så får du dem, säger amerikanen, och skrattar.

Han vill uppenbarligen bli vän med mig, men jag skickar pengarna till hotellägarinnan istället. När hon överräcker dem, är jag vid god vigör igen. 

Hur har du lärt känna den där amerikanen? frågar Chung Nguyen, vars far och faster drogs ut på gatan och sköts av amerikanska soldater.

Hon berättar att han gått omkring och hostat i flera dagar på hotellet, och att han bara gillar franska viner. Dessutom lär han ha drogproblem och besöker sin fru endast tre månader om året, vars tvättmaskin han inte förmår laga.

Jag ler åt den amerikanska regeringen som har så lätt att förstöra, men blir så njugg inför tanken att bygga upp ett land de inte bara förstört under decennier utan lång tid framöver. Dock träffar jag en ung amerikan vid citadellet dagen efter.  Han jobbar inom en frivillighetsorganisation i Hanoi som tar hand om krigsskadade och vanställda barn. Men bara inom Citadellområdet, där sjuttiofem procent av befolkningen bodde jämnades det mesta till marken av Sydvietnamesiska flyg och amerikanskt artilleri.  Det gällde också det kejserliga palatset och Den förbjudna Purpurstaden.  Inte undra på att Vietnam har svårt för att kommunicera med väst ibland, tänker jag.