Hello, hello! Skratt och rop. Händer som vill skakas, barn som skall klappas, människor som pekar och vinkar glatt. Jag är en rockstjärna på väg att äntra scenen – eller kanske ligger sanningen något närmre en vilsen backpacker längs en gata i Chau Doc.
För enkelhetens skull hade vi bokat in oss på en av ryggsäcksfolkets egna charterresor. Denna skulle föra oss från Phnom Penh i Kambodja över gränsen till Vietnam, med slutmålet Saigon. Övernattning skulle ske någonstans på vägen. Alternativet att försöka färdas de tjugofem milen helt på egen hand kanske hade varit att föredra framför att slussas från den ena bussen till den andra för att sedan kliva i och ur båtar tillsammans med tio andra svettiga västerlänningar, precis som en fårskock där vissa bräker högre än andra. Såhär i efterhand kan jag fortfarande inte bestämma mig för vad som hade varit bäst.
Efter att ha kämpat hårt med att själv få bära ryggsäcken vid ett båtbyte så fick jag se mig besegrad. Jag är inte särskilt lång, men den lilla pojken som inte når mig ens till armhålan springer snabbt iväg med min väska mot båten. Jag är däremot inte riktigt säker på att det verkligen är pojken som springer eftersom det enda jag ser är en springande väska. Väl framme vid båten ger jag honom de riel jag har kvar. De är få. Väldigt få. Alltför få. För första gången på hela resan är jag glad att de få ord jag kan på khmer inte är några av de ord som killen vräker ur sig i ett rasande tempo medan hans kompisar skrattar åt honom.
Innan vi är framme vid den officiella gränspasseringen måste vi så göra ännu ett båtbyte och här ser jag till att hålla hårt i väskan. Här ska vi även betala ett par kronor för att få en stämpel som man absolut inte behöver. Alla vet det eftersom det står tryckt i Lonely Planet som i sin tur ägs av vartenda får i båten, inklusive mig själv. Alla muttrar och mumlar om att dessa kronor minsann skall vägras, men ett tag senare står vi alla där med var sin onödig stämpel som ett bevis på vår dumhet, alternativt ett första bevis på hur saker och ting fungerar i Vietnam - och därefter fortsätter resan in i landet.
Eftersom vi inte pratade vietnamesiska och vår reseledare uppenbarligen inte talade någon engelska tillbringade vi vår första kväll i landet med att försöka ta reda på exakt var vi befann oss. Efter att ha promenerat runt och jämfört vår promenad med kartor i Lonely Planet kunde vi konstatera att vi befann oss i Chau Doc. Detta var bara en försmak på vilka språkliga svårigheter som väntade oss i ett par veckor framåt. Däremot lärde vi oss att man inte alltid behöver ord för att kommunicera – även om det helt klart underlättar. Några av de bästa bevisen på detta återfinns bland skräddarna i Hoi An.
Hoi An – skräddarstaden, eller snarare skräddarbyn som jag skulle vilja kalla den. Liten, pittoresk och så full av tyger. Varenda västerlänning tycks förvandlas till något i likhet med Julia Roberts rollfigur i Pretty Woman och jag kan heller inte annat än att ryckas med. Man sväljer pinsamheten med att stå svettig iförd bara underkläder och försöka tråckla på sig ännu en klänning i ett fint sidentyg mitt bland både kunder och skräddare. Tanken på den nya garderoben gör att man står ut med det mesta. För de allra blygaste finns det dock en chans. Hos vissa skräddare finns möjligheten att prova kreationerna bakom ett skynke eller till och med i ett annat rum. I dessa fall gäller det att vara snabb. Är man riktigt effektiv hinner man få på sig hälften av det man ska innan halva skräddarfamiljen kommer in och börjar rycka och dra i både en själv och plaggen för att se så att de sitter som de ska. Det största problemet för oss västerlänningar i Hoi An verkar dock vara saknaden av utrymme för att trycka ner 15 kg kläder i våra väskor, alternativt tanken på att skicka våra nya favoritplagg per post.
Senare, i Mui Ne, har min cykel fått "punktering" orsakad av ett par barn, samma barn som glatt erbjuder sig att laga den mot ett par dollar. En smart affärsidé som jag vänligt avböjer och börjar promenaden tillbaka mot vårt boende. Solen står högt på himlen och strålarna bränner mot min hud. Jag är trött, smutsig och törstig men ändå så full av liv. Jag har tillbringat den senaste timmen i Mui Nes röda sanddyner, åkande kälke som aldrig förr. Det har aldrig varit trevligare att ha sand i munnen och jag fortsätter min promenad med ett brett leende på läpparna.
Skicka artikeln till vän » |
